Att supporta en tvååring i sina utbrott är hårt arbete. Särskilt när man bara vill att det ska vara över. Att vilja att det ska vara över funkar aldrig för mig. Hon märker det så väl. Oavsett hur supportande ord jag använder eller hur tålmodigt jag än sitter vid hennes sida.
Hon känner av spänningen inom mig. Stressen, min vilja att fly. Tankarna som frustrerat säger "jag har inte tid med det här".
Det enda som funkar är att ge upp. Ge upp fullständigt och sätta mig i utbrottet med henne.
Det innebär att jag öppnar dörren för att känna det hon känner. I sådana stunder (vilket är uppseendeväckande ofta i vissa perioder) känns det som att Livet begär allt jag har och jag måste påminna mig om några saker för att inte tappa fotfästet i stormen.
1. Hon är liten, jag är stor.
2. Hon är maktlös under känslorna och jag kan hjälpa henne. Om jag lyckas är det tummen upp för hennes framtid.
3. Mitt uppdrag är att älska henne.
I det ögonblicket blir det tydligt huruvida jag har tagit hand om mamman i familjen på senaste. Om jag själv har skrikande behov inom mig är det mycket svårare att lägga mig själv åt sidan för hennes skull.
Efter tvååringens utbrott brukar jag veta säkert om jag behöver fylla på med egenvård eller inte. Då kan det vara dags att gå och skriva en lista.
Idag såg min ut såhär:
- En tupplur
- En morgon för mig själv
- En dusch
- Nymålade naglar
- Skriva
Steg 1: Ta reda på vad jag behöver för att vara en fungerande del av familjen. Ta på min syrgasmask först! Det blir enklare då.
Steg 2: Be om det jag behöver. Varför är det så nedrans svårt ibland? Mer om det i senare inlägg.
Lägg till kommentar
Kommentarer