Det klirrar i glasen när jag ställer undan disken. Fotsteg skyndar för att hinna torka golvet innan bebisen kryper dit. Min blick är spänd och ansiktet är stelt. Jag vet att något är på tok, men jag har svårt att greppa vad. Det går lite för snabbt, jag hinner inte känna efter. 

Att supporta en tvååring i sina utbrott är hårt arbete. Särskilt när man bara vill att det ska vara över. Att vilja att det ska vara över funkar aldrig för mig. Hon märker det så väl. Oavsett hur supportande ord jag använder eller hur tålmodigt jag än sitter vid hennes sida.