Det klirrar i glasen när jag ställer undan disken. Fotsteg skyndar för att hinna torka golvet innan bebisen kryper dit. Min blick är spänd och ansiktet är stelt. Jag vet att något är på tok, men jag har svårt att greppa vad. Det går lite för snabbt, jag hinner inte känna efter.
Jag såg fram emot rutiner igen. Skiftet från semester till vardag skulle göra susen för min hjärna som degat ihop en aning för mycket där på sluttampen. Staffan skulle börja sitt nya jobb och Ale skulle tillbaka till förskolan. Det fanns så mycket att sätta tänderna i! Jag skrev en lång to-do lista som gav en otrolig försmak av tillfredsställelse.
Jag var redo. Nu kör vi!
Efter att ha tacklat listan fullt ut måndag och tisdag insåg jag att något inte stod rätt till. Jag kände mig utmattad och förstadiet till halsont anades i halsgropen. “Ajajaj, Akta, Akta, Akta” sade erfarenheten i bakhuvudet, “nu är det dags att SAKTA NER”.
Sakta ner, var det ja.
Det som är så svårt när det känns så bra att få saker gjort!!
Så många gånger jag varit här förr. Det var en uppenbarelse när jag första gången fick höra att syndromet har ett namn. Skyndsjukan kallas det (hurry sickness på engelska). Supervanligt hos personlighetstyp A och, tro det eller ej, mammor!
Ni vet säkert vad det handlar om: känslan av att aldrig hinna med det man ska och konstant spana efter och förvänta sig hot mot produktiviteten (vilket är ständigt närvarande när man har småbarn). Allt ska skyndas på, oavsett om man har en tid att passa eller inte. Tiden räcker aldrig till och allt blir farligt brådskande.
Otroligt stressade för mig och mina barn. Och man.
Då jag insett mitt tillstånd finns det inget annat att göra än att stoppa de stressade nervbanorna i hjärnan genom att börja varva ner.
Gå lite långsammare. Andas djupare. Göra allt, ALLT i slow motion för att verkligen lugna ner mig. Byta ut de skyndande tankarna mot: “Allt är okej”, “Jag kan ta min tid”, “Jag har ingen tid att passa” och om jag har en tid att passa: “det är inte hela världen om vi kommer lite sent”, “Djupa andetag”. Vara i naturen och försöka att inte tänka alls är också användbart.
När man fått skyndsjukan behövs ofta lite hårdare åtgärder för att lugna nervsystemet, särskilt om man haft skyndsjukan under en längre tid.
Varmt bad/dusch varje kväll. Olja in kroppen med sesamolja. Reflektera över nuet och skriva. Sova längre. Be om en massage på kvällskvisten.
“Att vara i balans innebär att hålla sig öppen och lyhörd för de minsta skiftningar och att hela tiden vara beredd att justera läget.”
- Patricia Tudor-Sandahl ur Den Tredje Åldern
Må vi alla ha djup i andetagen i höst och må vi njuta ett stilla sinne.
Kram!
Lägg till kommentar
Kommentarer